Lördagen inleddes med en något seg session i den stora plenumsalen Distance and e-Learning Methodology. Några små reflektioner:
Ken Currie från ett University Press-förlag i England pratade om att content är viktigt och de semantiska aspekterna (semantisk kategorisering) men vad poängerna i övrigt var blev aldrig klart för mig.
Eva Koroma från Stockholms universitet pratat om klassrummets flexibilitet och de man håller på med vi Lärum, SU. Eva visade en alldeles lysande film som visade verkligen utnyttjade filmmediet (professionellt producerat) för att belysa hennes poänger, men i övrigt är jag osäker på vad som var poängerna med hennes presentation (förutom att redovisa det klassrumslabb de har byggt upp och använt vid Lärum). Dock kan jag konstatera från min egen erfarenhet att väldigt många lärosalar är väldigt opedagogiskt utformade ( i mindre salar är det i princip omöjligt att visa overhead och skriva på tavlan samtidigt).
En portugis pratade om synkront kontra asynkront i lärplattformar utifrån science education. Lärplattformarna riskerar att styra undervisningens uppläggning mer än elearningens pedagogik. Frågan man kan ställa sig är vad man skall kräva av en lärplattform. Min egen uppfattning är att åtminstone de kommersiella lärplattformarna är stängda miljöer och det är detta som ofta leder till frustration och att de upplevs som omoderna av studenterna och av de lärare som är early adopters. Vad man skulle behöva göra är att införa en facebooklösning, dvs tillåta externa applikationer inne i lärplattformen för att tillföra funktionalitet och för att lärplattformen skall hänga med i utvecklingen (av de nya webb 2.0-lösningar), exempelvis Marratech eller andra videokonferenslösningar, bloggar, mikrobloggande, wiki, IM etc.
Avslutningsvis pratade en kanadensare om ett projekt om införandet av laptops i klasser som jämfördes med laptoplösa klasser. En av de frågor som togs upp är att användandet av laptops i klassrummet leder till ett störande element och lägra koncentration på själva lärandet. Min reflektion är att detta har diskuterats i andra sammanhang och då har man pekat på att vid distansutbildningar har man som lärare inte kontroll vad studenterna gör hemma, även vid synkrona läraktiviteter – om de gör andra saker samtidigt. Relaterat till detta är också om man skall tillåta mobiltelefoner och andra mobila enheter. Jag tror vi står här inför ett stort skifte och på längre sikt kommer vi tycka att denna diskussion om vad vi skall tillåta i klassrummet är en konstag diskussion.
Den andra sessionen under förmiddagen som jag besökte var Technological Culture: Web 2.0 Tools and Social Media som bland annat innehöll två intressanta föredrag om användandet av wikilösningar i undervisningen. Men den presentation som verkligen fick mig att tänka till var Stella Porto från University of Maryland som pratade på temat ”Disrupting the Technological Culture: A faculty Perspective on the Impact of Web 2.0 in Online Education Practices” (länk till presentationen på Slideshare.com). Dels en lysande presentation i sig, dels med ett tankeväckande budskap. Nödvändigheten av att använda webb 2.0-lösningar i den högre utbildningen, men samtidigt vilka konsekvenser detta får då många webb 2.0-lösningar ligger utanför lärosätenas IT-system. Hur kan man exempelvis garantera kvaliteten i utbildningen när man inte har kontroll över de tekniksa lösningar som används? Ett antal sådana aspekter tog Porto upp. På ett väldigt balanserat sätt diskuterade hon både för- och nackdelar med webb 2.0 i utbildning, till skillnad från Thomas Hülsmann i en tidigare session vilket jag också har kommentarat här i bloggen. Porto avslutade med att diskutera om webb 2.0 tillför något i utbildningssammanhang. det kan göra det, men det kan också bara vara struligt eller inte fungera som det är tänkt.
Men oavsett om webb 2.0 tillför något pedagogiskt så finns det ett annat skäl till varför man måpste använda webb 2.0: inom näringslivet, åtminstone i USA, pratar man nu om enterprise 2.0, vilket innebär att man nu har börjat använda webb 2.0-lösningar internt i företagen, som bloggar och wikis, och när studenterna går ut i arbetslivet efter avklarade studier så måste de ha en förtrogenhet och ha använt webb 2.0 i sin utbildning, även om det inte fungerade så bra. Förtrogenhet med webb 2.0 har helt enkelt blivit en del av den anställningsbarhet som vi har börjat prata mer och mer om inom våra svenska högskolor och universitet. det var första gången någon har framställt detta på det här sättet och det fick mig och tänka till.
Fler inlägg om förmiddagspasset: lenast
Konferensbloggen om det andra förmiddagspasset: Steve Wheeler
